~

Jag är inne i en svacka. där jag känner att livet står still, att jag inte är på väg nånstans, att jag inte har några mål, att jag inte har något som glädjer mig i vardagen eller livet överhuvudtaget. Att jag inte är nöjd med var jag är i livet helt enkelt. Jag känner en sån längtan i bröstet. Jag vill ut ut ut. Jag vill resa bort, se nåt annat, uppleva ett annat land och plats. Det behöver inte ens vara långvarigt, bara en vecka eller två, se nåt nytt. Jag vet inte om det handlar så mycket om att fly, än att jag egentligen bara behöver en paus. Jag behöver komma bort från göteborg, Jag behöver en förändring. Jag gillar inte den praktiken jag är på. Det var hunddagis vi pratade om. Jag hamnade på nåt konferensställe där jag står ensam i ett kök och bakar vetebröd eller kokostoppar eller banankaka. Har jag tur så är vi i alla fall två stycken. Jag sa ja till det här utan att veta vad det skulle innebära men för att vara öppen för de förslag som kom till mig. Jag ville bevisa för mig själv att jag faktiskt skulle klara av att hoppa på ett tåg som någon annan pekat ut och tipsat om. Men nu har jag provat det här stället, och det ger mig inget längre. det är inte kul. det är inte upplyftande, inte inspirerande, inte socialt, inte utvecklande, inte vad jag vill. Jag vill mer. jag vill alltid mer. Jag är en fågel som så gärna gärna vill flyga, men är vingklippt. Jag kan inte. Så är det just nu. Senare i livet kommer jag inte vara den vingklippta fågeln längre. Jag ska komma längre än så. Jag ska övervinna mina begränsningar, jag ska dansa, jag ska sjunga, jag ska skratta, jag ska prata, jag ska resa, jag ska leva!
Men jag börjar bli otålig. jag vet inte hur många år jag har gått med den här känslan, att enda anledningen till att jag hänger mig kvar i livet är för vad som väntar sen. Sen när jag har bearbetat mina problem, kommit över mina rädslor, lämnat mina begränsningar

Av nån anledning så tittade jag in här ikväll. Jag sitter och lyssnar på musikhjälpen som sänder live en vecka härifrån Göteborg. Ska strax sova, men slösurfade lite in i det sista och i brist på andra bloggar så skrev jag in den här gamla adressen. Intressant att läsa vad jag skrev då, för nästan precis ett år sen. Saker och ting har förändrats en hel del sen dess, såklart. Så en liten uppdatering kanske skulle vara på sin plats. Jag märker vad mycket lättare det är att gå tillbaka och minnas känslor och svårigheter jag hade då, när jag läser dem i en blogg och inte i en av mina många många fullklottrade dagböcker. Där går det liksom inte att sålla ut det viktiga från det oviktiga. Att faktiskt se några milstolpar här och där.. Men aja, uppdatering var det-

Jag bor i Göteborg nu.
Jag gick klart kursen på universitet som var under ett år. Den avslutades i juni. Fick godkänt i kanske en tredjedel av delkurserna. Och ja, det är väl bättre än ingenting. I april blev det dock bråk mellan mig och pappa, slagsmål. Dagen efter hade jag packat en ryggsäck och "flyttade ut". Vi har bråkat förut, jag och pappa. Vi har slagits och skrikit, men den här gången fick jag av någon anledning nog. Kanske trött på att leva i den otryggheten, eller bara kände att jag behövde ge mig själv det här till slut, göra det för min egen skull, slå mig fri .. bokstavligt talat. och ge mig av. Problemet var bara den lilla detaljen att jag inte direkt hade nånstans att ta vägen. Jag sov hos en kompis första nätterna, sen en vecka uppe hos släkt i Linköping. När jag kom tillbaka därifrån hade min moster+man gått med på att jag kunde bo hos dem, tillfälligt. Till att börja med bara en vecka, men när den hade gått ropade de ner mig till köket och berättade att jag kunde stanna så länge jag behövde. Tack! Och vart hade jag tagit vägen om det inte funkat där? Socialen som jag tagit kontakt med kunde inte göra så mycket, "hade inga lägenheter på lager". I alla fall, under den här tiden pratade jag inte med min familj. Med min pappa var kontakten helt bruten i tre månader, min mamma fick jag sms från ibland, och jag svarade även ibland men inte alltid. Mina systrar hörde jag inte ifrån, vilket inte var ovanligt i vilket fall. Vi står inte varandra så nära och har varit spridda i olika städer ett bra tag.

Det var en jobbig tid och med ännu mindre ork till att studera. Jag tror inte ens att jag försökte på tentorna de där sista månaderna. Var ibland knappt ens på föreläsningar. Jag minns egentligen inte så mycket från den tiden heller. På så sätt är det ju bra att ha alla de där dagböckerna. När jag läser förs jag tillbaka dit i tanken och jag minns. Det är viktigt.

Jag hamnade i ett kollektiv.
Väldigt komiskt för en med social fobi.. att flytta in i en våning med vilt främmande människor. Försöka lära sig att leva med dessa nya personligheter och egenheter. Interagera, samarbeta, kompromissa, konfrontera, diskutera, slappna av. och allt det där. Det har inte heller varit särskilt lätt. Men jag måste försöka påminna mig själv om vart jag faktiskt har nått, i allt det här. Från vart jag har varit. Även det är viktigt.
Jag hittade kollektivet via en kompis. Och det var en sån jävla tur kan jag bara säga. Vart hade jag varit om det inte blivit ett rum ledigt precis då när jag behövde det?! Antagligen hade jag kämpat vidare, och till slut hamnat nånstans, nån annastans. Men det är skönt och behövligt att jag faktiskt hade flyt på den punkten i alla fall. Mitt i all annan skit. Jag bor fortfarande kvar. Vi är två killar och två tjejer. I januari flyttar tjejen ut och en kille in. Vi får se hur det blir. "Jag och killarna".. Jag hoppas att det funkar, att jag inte ska känna mig utanför eller nåt annat sånt

Jag hade en arbetsträning.
Under sommaren hade jag ordnat praktik på ett lugnt och mysigt café. Den blev en bra sommar. Jobbtiderna var väldigt flexibla och varierande. Jag kunde njuta av solen och värmen under lediga dagar. Det var skönt att min arbetsgivare var så generös. Trodde jag. För det visade sig att vi haft ett fast schema men utan att jag förstått. Sista dagen väntade en utskällning. Det var väl nyttigt men inte jättekul. För min del så hade jag missförstått totalt. Men jag blev också själv arg på att min arbetsgivare aldrig sagt till från första början. När hon väl såg att jag började avvika från de bestämda tiderna och istället dök upp på helt andra dagar. Hennes uppgift skulle ju då varit att ta upp det med mig direkt. Inte vänta till sista jävla dagen och då skälla ut mig. Det var skönt att sluta.

Och jag har en arbetsträning nu.
Jag började få hjälp av socialen ekonomiskt direkt när jag inte längre räknades som "student" (=bidrag från csn). Detta var i juni och i samma veva flyttade jag in i mitt lilla rum i kollektivet. Jag arbetstränade under sommaren på cafét. När det avslutades blev jag via socialen "remitterad" till arbetsforum här i Göteborg, ett alternativ till arbetsförmedlingen. Där snackade vi om nya alternativ till arbetsträning och jag fick lära mig att skriva mitt första cv - utan ett enda jobb att lägga till, men dock några praktiker. Nästan direkt la de fram en 'arbetsplats' att vara på. Jag hade ställt in mig på hunddagis som vi snackat mycket om, men detta var allt annat än det. Jag sa ja ändå, ville sätta igång eftersom jag kände mig redo. - Detta har dock nu i efterhand resulterat i en lätt lack of motivation.. Det är lättare att vilja utvecklas när man känner att man får ut nåt av det. Det är lättare att försöka kämpa emot alla djävulska motstånd inombords när jag känner att arbetsträningen är värt det. Att jag vill dit. Att jag trivs och gillar stället. Då finns det liksom energi kvar inombords för att orka bekämpa den sociala fobin. och inte bara stanna kvar på mitt rum, gömma mig under täcket, gråta och ha ångest, älta och känna skam. Skämmas för mina brister, begränsningar och rädslor. Att komma ur en social fobi... Det måste finnas en morot, ett lockbete. Något som väger över. Det måste finnas en känsla av att Det är värt det. Det väger mer. mer än allt det tunga och jobbiga, mer än alla jävla motstånd. Att jag vill utvecklas. Jag vill och jag orkar. Det handlar inte om att man är kräsen eller lat eller bortskämd- "Man kan inte alltid få ett jobb man älskar. Ibland får man ta vad som finns". Jag förstår det resonemanget och jag håller med. Men det funkar inte riktigt för en med social fobi. När det för vissa bara finns apati eller för de människor då kanske t.o.m döden känns som en enklare utväg..
Den dagen då det inte längre finns ett motsånd för människor, i mig, då ska jag gladeligen ta första bästa jobb man ger mig och jag ska vara tacksam och fira det faktum att jag klarar av något så stort!

Hur gick det med familjen då? Med pappa?
Vi pratar och relationen är "som vanligt" skulle jag vilja säga. Poängen är att vi inte bor ihop längre. Jag behöver inte anpassa mitt liv efter honom, eller min mamma. Måste inte anpassa mig efter de spelregler som de satt upp från första dagen de bildade familj. Jag har flyttat hemifrån. Och visserligen är jag låångt ifrån fri ifrån alla mönster och svårigheter som präntats in i mig pga av familjespelet, eller den uppfostran de planterat i mig. Allt det sitter kvar, benhårt på vissa punkter. Men jag jobbar på det. Jag jobbar stenhårt på det. Ifrågasätta, rannsaka, acceptera, tänka nytt, tänka perspektiv, skaffa distans, ha tålamod, ha förståelse, vända och vrida på mönster, reaktioner och åsikter. Vad är jag och vad är ett mönster?


Här och nu, idag, kortfattat
Drömmer om- att gå ner lite i vikt så jag känner mig friare i min kropp (gick upp en hel del under de här turbulenta månaderna, jobbigt) Få en bra hållning igen
Svårigheter- är just nu inne i en svacka = trött hela tiden, tungt huvud, fysiskt och psykiskt orkeslös, allmänt låg och ledsen. Bildligt talat så känner jag mig som stillastående vatten. Detta har pågått en vecka, jag hoppas att det går över snart
Framsteg- flytt hemifrån, universitet avklarat, kollektiv, arbetsträning
Ser fram emot- julen: Åka upp till släkt i Linköping. Jag längtar! Ingrid Michaelsons album i januari, Lalehs kommande album under 2012. Våren! Sommaren!
Skulle behöva- resa bort lite. Eller som jag skrev i dagboken "Jag mår inte bra av att stanna kvar så här länge på en och samma plats. Behöver komma ut, komma bort, om så bara tillfälligt". Jag behöver fylla på med perspektiv och nya intryck. Få lite distans. Vara den jag vet att jag kan vara när jag inte går i samma mönster och hjulspår hela tiden.
Slutsats- Väldigt mycket har hänt. Det ska bli intressant att ses om ett år!

Hej hej hej.
Shit vad längesen det var sen jag skrev här.
Så mycket har hänt sen sist.
Jag kan inte ens fatta att de här inläggen är ifrån samma år som nu.
Allt känns så längesen. Så långt ifrån.
Okej sååå mycket har väl inte förändrats egentligen.
utifrån en utomståendes synvinkel.
Men inombords
Ja, inombords har det blivit bättre.
Jag är på väg nu, känns det som.
och jag har börjat på universitet.
det var det enda steget jag vågade ta. jobb var fortfarande uteslutet.
och jag kuggar på varje tenta (vilket inte är så jävla kul)
men jag gör det ändå. jag går dit varje dag.
jag utmanar mig själv och min sociala fobi
och jag vågar så mycket mer som var så jävla jobbigt innan.
att gå ut till brevlådan? inga problem
att gå på stan? inte lika jobbigt
att gå på promenad i området? inte lika jobbigt
att prata med en annan människa? jobbigt, men inte lika mkt

Så ja.. det blir bättre. livet blir bättre
bara man orkar härda ut de där förjävligaperioderna.
Våga låta sig själv befinna sig i ett tomrum.
Inte vara rädd för ovissheten. Ha tillit.
Jag kämpar fortfarande med det. tilliten
(för vem säger att jag inte kmr falla tillbaka till en lika jobbig period)
men ja, övning ger färdighet eller vad säger man?
Så det är bara att fortsätta försöka.

Så, nu ger jag mig av.
Kommer ta bort alla inlägg på bloggen allteftersom. (updat: nej, det kmr jag inte)
Ska kolla igenom den först, vissa texter vill jag spara på datorn.
ev återkommer jag med en länk till nån ny blogg (ifall jag skaffar en)

Ha det fint!

Solace

Har haft sömnproblem ett tag nu.
Spelar ingen roll om jag försöker gå upp tidigt så att jag sen är skittrött mot kvällen.
Det verkar som att när jag väl lagt mig i sängen så vägrar kroppen/sinnet att somna.
Ibland har jag blivit pigg igen av att lägga mig, andra gånger ligger jag bara där,
gäspar och gäspar och är skittrött, men kan bara inte somna. Det är väldigt frustrerande.
För att inte tala om att jag pga av detta vaknar sent och går runt trött o hängig hela dagarna.

Men så i förrgår låg jag i sängen o mindes tillbaka hur jag brukade göra varje kväll när jag var liten. Att jag alltid brukade ligga o lyssna på ett speciellt Sune-band när jag skulle sova. Anders Jacobssons röst som Sune fick vagga mig till söms. Och det var inte ens mitt egna band, utan ett jag lånat av storasyster.  Spelandes på en billig rosa-lila bandspelare. Samma band varje kväll. Jag kan tänka mig att den där berättarrösten verkligen måste blivit signifikativt med att sova :)

I alla fall så kom jag att tänka på det här och funderade på om det skulle funka även nu,
som 21 åring. Visserligen satte jag inte på det där Sune-bandet men istället lite Lizz Wright.
En cd jag lånade på bibblan för bara några dagar sen. Och det funkade! Jag tror inte ens
skivan hann igenom 3 låtar innan jag hunnit somnat! Wohooo! Seger!! :D

Så om jag kommer ha sovproblem i framtiden tänker jag bara ställa fram cd:n vid sängen
o sätta på Lizz Wright. Så får vi hoppas att kroppen o sinnet lyckas slappna av till slut.


(lite tråkigt att jag på youtube inte lyckades hitta nån låtarna jag satte på när jag skulle sova,
men albumet heter iaf, komiskt nog, Dreaming wide awake)


updat 13dec2011:

Berör mer när man ser den på tv (vilket jag gjorde nyss) Men jag är glad att jag alls hittade den på nätet.
En sak, bland många, som slog mig när jag såg den var att människor är verkligen så söta. Ge dem bara lite tid, lyssna på dem, ha tålamod med dem. och döm dem inte vid första intrycket eller utseendet

Lite synd att det inte finns nån textning

okej gott folk.
känns som det börjar bli dags att runda av den här bloggen.
eller flytta till annan plats.
Börjar bli trött på allt - namnet & designen
Vill byta ut
Plus att det är skittråkigt att inte få nån direkt respons på inläggen.
Det kan jag ju inte kräva
Men det väger ju in en del i vilket fall.
Så ja, vi får se.
Jag låter det gå några dagar, sen blir det nog ajöss :P

See ya!

Amy Adams:
Thirty was a big deal for me. It was the age where I reevaluated everything - how I approached life and how I thought about myself. When I look at my 20s, or when I look at any period in my life, I think about how much time I've wasted trying to find the right man. It's like, if I could go back and do it again, I would have taken guitar lessons or something. I would have put my energy into something that paid off in the end, instead of trying to improve myself for men. Oh, the time and the energy, trying to impress somebody who was actually a big jerk, you know? But the truth is, once you have a great man in your life, it allows you - or at least for me - to look at yourself and grow as an individual. And gosh, if I had known I was going to find this, my 20s would have been completely different.

Precis kollat på filmen The boys are back..
Vad är det med australiska filmer som får mig att falla så?
Den var så jäkla fin. och jättefint soundtrack, åååhh!
Se den!

 

Livet går på sparlåga just nu..
Inget händer och dagarna passerar -
Långsamt!
Men jag har åtminstone kontaktat socialen nu
så ja, vi får se vad som händer.

Det var bråk.
Jag hade aldrig gillat den här mannen och den här gången sa jag faktiskt vad jag tyckte om honom. Den här gången gläntade jag på locket och lät mig själv spotta ut all skit jag kände för honom. Hur sur och butter han alltid var. Hur han alltid såg allt negativt och att det förpestade tillvaron även för oss andra.
Han tröttnade, hade ingen lust att höra på och gick ut från köket. Jag var på väg att följa efter, men min vän som varit i samma rum hann ikapp mig och blockerade vägen. Mannen försvann ner för trappan till källan. Min vän var upprörd och försvarade honom. Jag fattade inte. Varför tog hon hans parti?! Vad fan visste hon om min och hans relation?! Vad fan visste hon vad vi gått igenom?! Hon visste inte ett jävla skit! Samtidigt blev jag förvånad. Jag och hon var väldigt nära vänner och hade aldrig bråkat förut. Vi hade alltid haft ett speciellt band av acceptans och förståelse. Så vad var nu det här? Jag visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig till att hon stod och skrek på mig och var upprörd. Jag förstod att om jag gav mig in i en fight med henne riskerade jag att själv bli sårad. Hon var min närmaste vän och hårda ord kommandes från henne skulle svida mer än något annat. Jag var även orolig att stöta mig med henne för jag visste inte vart vår relation skulle leda efter det. Men på nåt sätt sköt jag ändå den här molande känslan åt sidan. Visst, jag kanske skulle bli sårad men det här var inte rätt av henne. Att lägga sig i nåt hon inte visste något om. Så jag tog fighten. Jag följde efter henne när hon försökte vända om och gå efter att hon sagt sitt. Sakta i backarna. Nu hade jag också lite saker att säga. Jag skrek på henne. Att hon hade ingen aning vad jag hade för relation till den här mannen. Hon visste ingenting om vad det här handlade om!

och nånstans här vaknade jag. Hade fortfarande skrik och kaos i öronen som dröjde sig kvar.

---

Jag har aldrig direkt läst några böcker för hur man ska analysera drömmar. Men en sak jag själv funderat ett tag på är att man kan jämföra relationerna med situationen. Vad just relationerna i drömmarna betyder för en i verkligheten och jämföra det med situationen i drömmen. Och för första gången provade jag:

verkligheten/vad de står för:
Mannen: en bekant jag ogillar. butter, sur, irriterad, missnöjd, negativ, alltid varit lite rädd för
Tjejen: en mycket nära vän. kärlek, speciellt band, trygghet, acceptans, förståelse

situation i drömmen: Arg på mannen. "Attack" från vännen. Oro för vart mitt & hennes bråk ska leda och rädd för att bli sårad men det stoppar mig inte.

analys:
Arg på: [mannen] Det mörka, negativitet, depression
Risk/Rädd för: [tjejen] Förlora kärlek & trygghet om jag trotsar.
Men: Låter mig inte avskräckas. Jag vill säga min mening = Egenvärde och självrespekt


Alltså: Låt dig inte avskräckas från att göra upp med det negativa i ditt liv, Solace! Även om du är rädd för att kärlek och acceptans står på spel. Det är självrespekt att göra upp med sådant du ej längre gillar!

---

Någon som förstod/missförstod? pliis ge mig lite feedback!

Hittade några bibliotekslånade barnböcker här hemma. Om fåglar och andra djur i naturen. Och jag gillar ju fåglar en del så bläddrade runt lite medan jag åt lunch förut. Böckerna var mysiga och jag lärde mig lite nya grejer jag inte visste innan. Bl.a. hur man gör egna talgbollar (skitenkelt) och hur man ser skillnad på gråsparv / pilfink och entita / talltita. Kul! :D