~

Man kan känna sig hur jävla malplacerad som helst. Till och med i sin egen familj. Att ingen lyssnar. Att man sticker ut. Att de tycker man är konstig. Men egentligen är det inte en själv det är fel på. Man har bara råkat hamna i en grupp med människor som råkar vara olik en själv. Ibland tänker jag att hade jag bara fötts i typ en konstnärsfamilj, eller bara nånstans där de är lite mer fritänkande och öppna, då hade jag aldrig upplevt den här känslan av att vara utanför i sin egen familj. Av att vara annorlunda och inte förstådd.

Ett väldigt bra exempel är att jag älskar att sjunga. Och som en del vet så är det väldigt bra akustik i tex badrum. Så nån gång för några år sen satt jag inne i badrummet och sjöng för mig själv. Rösten klingade så bra i det kaklade rummet och fan vilken go känsla som fyllde mig. Jag satt där ett bra tag och bara njöt av rösten. Efteråt gick jag ut och var glad o nästan lite stolt över mig själv. att det hade känts så bra inombords! Men när jag kom ut väntade plötsligt massa misstrogna miner. varför sitter du på toa och sjunger?! vad håller du på med! Den tidigare varma känslan förbyttes genast i skam, utan att jag egentligen förstod varför - det hade ju varit en bra upplevelse för mig att sjunga därinne. Men att nu möta deras miner gav genast responsen inombords att jag borde skämmas, att jag var konstig. att "nu har jag gjort det igen" - inte varit normal. Så jag skämdes och kände fan också, jag skulle aldrig ha suttit där inne. Jävla skit! Nu fick de bara ännu en anledning att vara missnöjda med mig! Detta var de spontana känslor som dök upp. Ånger, skam och utanförskap

Senare på kvällen, efter att ha gått runt halva dan med de känslorna och varit besviken på mig själv, så låg jag och funderade lite på händelsen. Funderade på min reaktion, hur jag kunde ha gått från att varit glad och nöjd till att plötsligt tvärvända känslomässigt och börja skämmas för exakt samma sak. Varför? Vad hade hänt där egentligen? För mig hade det ju inte funnits nåt onormalt i att sjunga i ett badrum. Det var ju för att det var så bra akustik där! Och jag funderade på mina föräldrars reaktion. Varför hade de tyckt att det var så konstigt? Varför hade de gjort en så stor grej av det?

och nån gång där bland alla funderingar kom jag på att hallå, det var fan inte alls nåt fel på mig! Hade sammanhangen bara varit annorlunda. Hade jag bara varit i en helt annan familj, t.ex en familj där sång och instrument var en del av vardagen. Då hade det här inte varit nåt märkligt alls. Då hade det här varit nåt fullt förståeligt. Inga konstigheter. Sång är kul och i badrum finns det bra akustik. Simple as that! Men nu var jag född i en familj där ingen av föräldrarna spelade instrument eller sjöng, eller ens var särskilt intresserad av nåt av dem. Då är det inte konstigt att de inte förstod vad jag höll på med. Så mycket kan jag ge dem. Att de inte förstod.

(Men att sen göra en grej av det hela. varför höll du på så? är du konstig eller?! Det är inte normalt att sitta och sjunga på toan! Där uppnår man inget annat än att få sitt barn och känna sig annorlunda och utanför. framkalla skuld och skam. Istället är det bara att fråga om man inte förstår -varför sjöng du inne på toa? för att det är bra akustik? Jahaa, det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Och sen inte göra det till nåt mer. För det är inget mer. Det är ingen stor grej om man bara lyssnar på den andra och är öppen för nya vinklar)

I alla fall så insåg jag där och då, att det är inte jag som är knäpp. Oavsett vad mina föräldrar får mig att känna, eller hur det verkar i nuläget. Det är bara jag som har hamnat i fel "sammanhang". I en familj där de helt enkelt har andra intressen. Omständigheterna hade kunnat vara annorlunda och jag hade kunnat vara en mängden. smält in och varit en del av en gemenskap. Så det är inte mig det är fel på, det är bara att min gemenskap befinner sig nån annanstans just nu.

Denna upplevelsen har hjälpt mig jättemycket i att inte känna mig så annorluna, konstig och utanför hela tiden. Att förstå att alla människor är så totalt olika! Jag har bara just nu råkat hamna bland människor som inte tänker som jag. Bland likasinnade människor hade jag smält in som vem som helst. Det är människor själva som skapar vad som är konstigt eller inte!