~

Den här fina låten var med i Angel eyes. Lyssna bara! Den är verkligen en sån låt man ska sätta på en mörk kväll då regnet öser utanför. Bara lägga sig på sängen, stirra i taket och lyssna!
Att lyssna på enkel, instrumental musik kan verkligen slå an vissa känslosträngar. Och ibland är det nog just det vi människor behöver. Inga krångliga låtar med text och ord.. Bara ljud!

Fullmåne idag

Kvällens filmtips får bli Angel Eyes.
Letade upp den streamad på nätet igår och såg den två gånger på raken, haha :P

Gillar egentligen inte alls den här trailern, men fanns ingen annan på youtube :/

Ps. Jim Caviezel är verkligen filmens ögongodis :P

mystisk och svår och med de vackra blå ögonen, aaah

 

efter att ha sett den här sköna videon

 

tipstack:livelovesurf

Wohooooo!

länk

 

oliviaway undrade i en kommentar vem jag var. vilket gav mig en idé att göra det här inlägget:

Jag har en pärm hemma på mitt rum, som jag håller gömd och som bara är till för mig och ingen annan. I den har jag skrivit ner massa saker om mig själv, positiva saker, vem jag är och tycker om och vad jag vill i livet, saker jag vill uppnå eller bara vill ska finnas i mitt liv. Den har jag att plocka fram de gånger jag känner mig nere och ibland inte orkar med livet. Då tar jag fram den och påminner mig själv om vem jag faktiskt är. Och att jag en vacker dag faktiskt kommer våga vara den människan också, fullt ut. Jag är väldigt bra på att begränsa mig själv och fastna i rädslor. Just nu tampas jag ju en hel del med min sociala fobi, vilket kan vara jävligt jobbigt vissa gånger och bara få mig att vilja ge upp. Då är den här pärmen skitbra. För jag behöver ibland verkligen påminna mig själv om att jag är ju så mycket mer än bara min sociala fobi! Fokuset hamnar alltför lätt på den eftersom det är det jag går i, hela dagarna.. Så här kommer en av de lappar jag har insatt i den pärmen.

*skrev in det i ett inlägg för sig*

 

härifrån

Jag har fått en jäkla crush på skådespelaren James McAvoy sen jag såg Becoming Jane förra veckan. Sen dess har jag kollat igenom hans filmer Penelope, Starter for ten och Wanted. Och jag är inte klar än, hahaha.
Det roliga är att efter att jag har kollat igenom otaliga intervjuer med honom på youtube så har jag blivit helt kär i den skotska dialekten! (han har inte haft den i filmerna) Jag skulle kunna sitta och lyssna på sån dialekt hur länge som helst. Den låter så.. knasig och härlig på nåt sätt :) Tror faktiskt jag ska kolla upp om det finns några engelska audioböcker att ladda ner, med nån skotsk uppläsare. Skit samma vad det är för bok, bara jag får höra dialekten!! Hahaha. Här är ett smakprov:

" I could cry just now, talking about it. But I'm not going to,

because I'm saving that for a talkshow"

 

 

(låten passar väldigt bra!)

Vad är det egentligen med mig och sorgliga slut på filmer? Vad jag vet så har jag inte alls haft så svårt för det tidigare, eller i alla fall inte så att det har blivit outhärdligt - som det har blivit nu helt plötsligt!

Allt började i lördags när jag kollade på Becoming Jane.. Halva filmen satt jag på nålar och bara väntade på att nåt oväntat och sorgligt skulle inträffa. Och när det till slut även gjorde det så hade jag skitsvårt att släppa det.. Och samtidigt kunde jag bara inte fatta varför jag tog det så hårt. Herregud, det är en film! Jag brukar tycka om min förmåga att leva mig in i filmer, men när känslorna inte har släppt ens efter några dagar.. då är det något som är fel! Eller okej, inte fel - Men jag fattar bara inte. Varför har jag ingen distans? Varför tar jag det så hårt? (Nämnas bör väl också att slutet hade handlat om kärlek. Två människor som älskade varandra, men ändå inte fick vara tillsammans). Efter att ha funderat på det hela dan idag så kom jag fram till den enkla anledningen att

och se inlägget nedan!

 

blubb blubb blubb
ett tag sen jag skrev.
trodde ärligt talat inte att jag hade några läsare här, men så kollade jag statistiken och fick mig en liten puff att i alla fall göra nåt litet inlägg.
Jag läser en hel del om dagarna och kan bocka av Along for the ride och Just listen nu. Båda väldigt bra och den förstnämnda känner jag nästan för att köpa själv o ha i bokyllan. Det är väldigt sällan jag känner så eftersom jag inte direkt är nån boksamlare. Jag älskar att läsa, men föredrar att inte äga böcker. De slutar ändå bara i bokhyllan o samlar damm. Fullständigt onödigt! Dock kommer undantaget här:

Jag vet inte vad det var med just den boken - av alla andra jag läst den senaste tiden - men efter att den var klar kände jag på nåt sätt ett slags "behov" av den. Om det så bara var att den skulle stå i bokhyllan. Bara den fanns där liksom.. Mycket i boken kunde jag relatera till och känna igen, till den situationen jag själv befinner mig i. Och det var skönt att läsa om nån annans tankar och reflektioner om det hela och att det faktiskt slutade bra - Då kanske det finns hopp för mig också?! .. Bara jag orkar stå ut, och kan ha tillit.

Jag har märkt att den röda tråden i de Sarah Dessens-böcker jag hittills läst handlar om att lära sig att våga leva och krypa ur sitt skal. Ett fint ämne! - som jag själv verkligen behöver ta till mig :P

Och det var väl dels därför samma känsla av behov ploppade upp även efter Along for the ride. Den kunde jag också relatera till väldigt mycket. Och just de omständigheter som huvudpersonen tampades med. Så ja, vi får se. Kanske hamnar även den i brevlådan?

 

 

 

 

 

Det blir till att se den här ikväll. Jag tror den är väldigt fin!

tipstack till oliviaway

Hahaha!
Alldeles nyss skulle jag gå in på msn och fick se att jag hade 12 nya mail i inboxen. Va faan. Jävla spam! tänkte jag. Men sen när jag gick in på själva mailen så såg jag att nästan alla avsändare var från stadens biblioteket så jag gick in o kollade på bibblans hemsida.. och se:

ÅÅh, va roligt :D Men fan vilken boknörd jag plötsligt blivit :P

---

update:

 

Jag är kär i den här just nu-



Men ibland är jag inte jättesugen på techno-dataljud. så då funkar den här andra bra istället-

Jag är arbetslös. Jag pluggar inget. Jag har social fobi. Och dessa tre är Ingen.Bra.Kombination! Isolering blir slutsumman. Men grejen är att mina föräldrar kan inte förstå. De kan inte ens acceptera att jag faktiskt har social fobi. Att det faktiskt är jobbigt att gå ner till bibblan själv, att det faktiskt är jobbigt att gå på stan, ibland även med sällskap, att det faktiskt är jobbigt att ens tänka på jobb eller plugg i nuläget, att det faktiskt till och med är jobbigt att gå ut till den där jäkla brevlådan själv bara för att hämta posten om dagarna! En sån jävla liten pissgrej. Och de kan inte fatta att det faktiskt är jobbigt. Kan någon det?

Okej, det handlar kanske inte om att förstå i så fall. Det handlar istället om acceptans. Att de åtminstone, om de nu inte kan förstå, kan acceptera att jag har det så här just nu. Kunde de bara göra det så skulle mitt liv bli snäppet lättare att stå ut med. Då skulle jag få både tid och utrymme och stöd till att "figure this out". Till att gå hemma tillräckligt länge tills jag får nog och känner att Nu är jag redo. Nu vill jag försöka

Människor fungerar på olika sätt. Min syster till exempel, när hon inte klarar nåt så vill hon att andra pushar henne. Att andra finns där och hejar på. Lägger sig i? Med mig är det tvärtom. Med mig är det Lämna mig ifred. Låt mig vara. Jag vill väldigt gärna ha stöd. Väldigt gärna att folk finns där för mig när jag behöver. Väldigt gärna få en klapp på ryggen. Väldigt gärna bli uppmärksammad att jag faktiskt försöker! Det jag INTE vill är att andra ska komma in med sina åsikter och teorier om vad jag borde och inte borde göra. Ursäkta, men det vet jag faktiskt bäst själv! Den som känner mig bäst är ju ändå jag.

Alla människor fungerar på olika sätt och det är där det ibland blir lite fel. Min pappa ger mig rådet att "Sätt upp ett mål, Solace. Bestäm dig för en sak och sen arbetar du dig fram till det. Det viktigaste är att du faktiskt har ett mål!". Och ja, jag kan hålla med om att det är en bra lösning. För honom. I hans liv. För det är så han fungerar. Han kan "set his mind to something" och sen bara göra det. Utelämna allt annat. Röra sig mot målet. Jag kan inte det. Jag funkar inte så (och det i sig handlar ju om självförtroende, men det är en annan diskussion).

Och jag försöker febrilt få mina föräldrar att förstå även detta. Att alla lösningar, alla idéer de har. De funkar inte för mig. Det kanske är så de två fungerar och visst, vad bra för dem. Men det de istället måste första att jag är en annan individ. Jag funkar på ett annat sätt. Människor är inte alltid lika. Människor är aldrig lika! Och där har vi en väldigt viktig punkt. Att se det hela ur den andres perspektiv. Jag vet inte, men ibland skulle jag kunna säga att det är fan en gåva i sig att kunna det. Tydligen. Eftersom ingen i min närhet (och då snackar jag inte bara familjen) för tillfället tycks fatta vad jag menar när jag pratar om vikten i det. Att titta efter den andra människans natur och personlighet, och inte hela tiden se ur sin egen vinkel. Inte basera allt den andra säger utifrån sina egna erfarenheter och åsikter. Herregud då kommer man ju aldrig förstå en annan människa och dess känslor, rädslor, problem m.m.m. Allt sånt är individuellt.

För att förstå en annan människa räcker det faktiskt bara med att lyssna på henne/honom. Det räcker. Det är allt! Och att inte lägga in nån egen teori eller åsikt i det hela. Bara lyssna rakt av när den andra säger "Så här är det för mig: ..." Haha, det är så jäkla enkelt! Bara acceptera. Inget "jaha, du borde göra si eller så.." eller "nej, men så kan du ju inte känna.." Ingen sån skit. Bara lyssna. och acceptera.

Hade mina föräldrar kunnat det så hade hela den här skiten kanske gått lite snabbare, lite smidigare. Som det är nu har jag fullt upp med att försöka mota bort deras tafsande händer (läs åsikter) från mitt liv. Jag får ingen chans att tänka klart. Får ingen ro att känna efter vad jag vill, hur jag ska göra. Jag är fullt upptagen med att hålla stånd mot mamma och pappa!

Katie sitter ofta på taket med sin storebror Will och röker cigaretter.
Will som lider av schizofreni har periodvis varit inlagd på olika sjukhus under åren, men den här sommaren är han hemma för första gången på länge.
Inte mycket finns att göra i den tryckande värmen så den mesta tiden spenderas på taket eller i poolen. Poolen där Katie trivs som bäst. Hon älskar vatten och har alltid varit bra på att simma. Sen tre års ålder har hon deltagit i olika simlag och hon har alltid varit den snabbaste! Varje dag den här sommaren simmar hon i poolen och känner att hon blir bättre och bättre.
Katies föräldrar är båda väldigt frånvarande på olika sätt. Medan pappan är en överarbetande psykiater och sällan hemma (och därför fått öknamnet "The Ghost" av sina barn) så är mamman konstnär och därför ständigt i närheten, arbetandes i sin ateljé. Hennes problem är istället att hon dricker för mycket och innan lunchtid om dagarna är hon redan lätt berusad.
I Hillsburg (även kallat Hellsburg) där familjen bor, är de måttligt populära. Staden är en fattig liten håla där alla känner alla och då Katies pappa arbetar så mycket har familjen lyckats förbättra sin standard mer och mer, vilket grannarna inte ser på annat än med avund och förakt.
Med andra ord är det ingen lätt tillvaro för Katie och hon tar sin tillflykt till vattnet. Där kan hon slappna av och vara sig själv. Hon är även duktig i skolan men det är att simma hon älskar.


2/5  [okej]

---

Boken är uppdelad i fyra delar.

Part One. Mest introduktion av familjen, samhället och Katies bakgrund. Även en närmare inblick i hennes och Wills relation.
Mot slutet händer en incident som leder till att Will försöker ta livet av sig. Han hamnar på sjukhus och Katie själv skickas av sina föräldrar iväg till ett internat, "för hennes egen skull". Ett internat med inrikting på simning.

Part Two. För att slippa förklara sin trassliga familjesituation säger Katie till alla att hennes bror är död. Samtidigt som det får henne att känna sig illojal så är det ändå en lättnad att på sätt och vis. Det blir enklast så.
På internatet blir hon vän med skolans populäraste tjej, avancerar inom simningen och får extra tillsatt träningstid, hon träffar Drew som är hennes manliga motsvarighet i laget. Blir kär, men Drew är troende vilket inte riktigt går ihop med Katies egna livssyn och bagage. Simningen går bättre och tränaren föreslår en ansökan för sommarläsning på det prestigefyllda Yale university.

Part Three. Efter sommaren på Yale kommer Katie tillbaka med nyvunnet självförtroende. Allt flyter på bra, hon blir captain för simlaget och relationen till Drew blir djupare. Men en vacker dag står hennes mamma inne på hennes internatrum. Katies farfar har dött och de måste åka direkt. Mazzie, rumskamraten som Katie kommit allt närmare, får följa med och dan efter är det begravning. Det blir en kaotisk dag. På kvällen händer det som inte får hända. Brodern Will får ett utbrott och hotar pappan i familjen till livet. Polisen anländer och Will blir intagen på mentalsjukhus. Katie kan inte förlåta, även om hon egentligen den enda han har att ty sig till, den enda han litar på i världen. Hon vägrar att besvara hans telefonsamtal och efter en tid slutar han ringa.

Part Four. Det har blivit sommarlov igen och för andra året i rad har Katie sommarläsning på Yale, där hon även tränar med simlaget. Hon träffar Eddie som hon blir mer och mer intresserad av, börjar gå ut och festa, dricker, röker och sover knappt. Sommarläsningen tar stryk och även simningen. När hon till slut är nära att bli kickad från simlaget tar hon sig samman och skärper sig.
Tillbaka på internatet för tredje året får hon en dag reda på att hennes bror mördat en ordningsman på sjukhuset där han är intagen. Saker och ting börjar spåra ur i hennes liv. Hon är otrogen mot Drew med hans bästa vän, hon kommer inte in på Yale för collage, skolans populäraste tjej som hon var vän med avslöjar allt om Will för resten av skolan. Livet suger, men Katie har ändå sin rumskamrat Mazzie som hon kommit nära. Det finns ett speciellt band dem emellan och tack vare Mazzie orkar Katie stå ut de sista veckorna av internat-tiden.

Åh. jag är verkligen tacksam över vilket bra bibliotek min hemstad har!
Efter att ha läst Sarah Dessen's The truth about forever kollade jag upp lite vad det var för fler böcker hon skrivit. Alla verkade vara i ungefär samma stuk men om olika ämnen och eftersom hon verkar vara en väldigt bra författare gissar jag att de andra är lika bra som den jag nyss läst.
Och nu är det så att mitt bibliotek tillåter att man lämnar in bokinköpsförslag (antar att även andra bibliotek i landet har det så?) så jag skickade faktiskt in förslag på 7 olika böcker, hahaha. Jag visste att personalen lika gärna kunde strunta i förslagen, men då jag lämnat in andra gånger och de böckerna blivit köpta, så hoppades jag ändå.
Och gissa vad! Följande böcker väntas snart komma in på bibblan:

Sarah Dessen:
Someone Like You
That Summer
Just Listen
Keeping the moon
Dreamland
(Along for the ride?)

&

Diana Janse
En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

Woohooo! Så nu har jag många böcker att se fram emot och många recensioner att skriva :D
Varför de inte beställt in Along for the ride tillsammans med de andra har jag ingen aning om. Men om de inte köper in den också lämnar jag nog ett nytt förslag på den om några veckor. Lite tråkigt om de tänker ha alla Sarah Dessens böcker utom en!

Jaa, så nu blir det till att läsa. Äntligen har jag börjat ta upp det intresset som legat på is i många år! :)

eller här, här, här och här !