Update 13 december 2011




Av nån anledning så tittade jag in här ikväll. Jag sitter och lyssnar på musikhjälpen som sänder live en vecka härifrån Göteborg. Ska strax sova, men slösurfade lite in i det sista och i brist på andra bloggar så skrev jag in den här gamla adressen. Intressant att läsa vad jag skrev då, för nästan precis ett år sen. Saker och ting har förändrats en hel del sen dess, såklart. Så en liten uppdatering kanske skulle vara på sin plats. Jag märker vad mycket lättare det är att gå tillbaka och minnas känslor och svårigheter jag hade då, när jag läser dem i en blogg och inte i en av mina många många fullklottrade dagböcker. Där går det liksom inte att sålla ut det viktiga från det oviktiga. Att faktiskt se några milstolpar här och där.. Men aja, uppdatering var det-

Jag bor i Göteborg nu.
Jag gick klart kursen på universitet som var under ett år. Den avslutades i juni. Fick godkänt i kanske en tredjedel av delkurserna. Och ja, det är väl bättre än ingenting. I april blev det dock bråk mellan mig och pappa, slagsmål. Dagen efter hade jag packat en ryggsäck och "flyttade ut". Vi har bråkat förut, jag och pappa. Vi har slagits och skrikit, men den här gången fick jag av någon anledning nog. Kanske trött på att leva i den otryggheten, eller bara kände att jag behövde ge mig själv det här till slut, göra det för min egen skull, slå mig fri .. bokstavligt talat. och ge mig av. Problemet var bara den lilla detaljen att jag inte direkt hade nånstans att ta vägen. Jag sov hos en kompis första nätterna, sen en vecka uppe hos släkt i Linköping. När jag kom tillbaka därifrån hade min moster+man gått med på att jag kunde bo hos dem, tillfälligt. Till att börja med bara en vecka, men när den hade gått ropade de ner mig till köket och berättade att jag kunde stanna så länge jag behövde. Tack! Och vart hade jag tagit vägen om det inte funkat där? Socialen som jag tagit kontakt med kunde inte göra så mycket, "hade inga lägenheter på lager". I alla fall, under den här tiden pratade jag inte med min familj. Med min pappa var kontakten helt bruten i tre månader, min mamma fick jag sms från ibland, och jag svarade även ibland men inte alltid. Mina systrar hörde jag inte ifrån, vilket inte var ovanligt i vilket fall. Vi står inte varandra så nära och har varit spridda i olika städer ett bra tag.

Det var en jobbig tid och med ännu mindre ork till att studera. Jag tror inte ens att jag försökte på tentorna de där sista månaderna. Var ibland knappt ens på föreläsningar. Jag minns egentligen inte så mycket från den tiden heller. På så sätt är det ju bra att ha alla de där dagböckerna. När jag läser förs jag tillbaka dit i tanken och jag minns. Det är viktigt.

Jag hamnade i ett kollektiv.
Väldigt komiskt för en med social fobi.. att flytta in i en våning med vilt främmande människor. Försöka lära sig att leva med dessa nya personligheter och egenheter. Interagera, samarbeta, kompromissa, konfrontera, diskutera, slappna av. och allt det där. Det har inte heller varit särskilt lätt. Men jag måste försöka påminna mig själv om vart jag faktiskt har nått, i allt det här. Från vart jag har varit. Även det är viktigt.
Jag hittade kollektivet via en kompis. Och det var en sån jävla tur kan jag bara säga. Vart hade jag varit om det inte blivit ett rum ledigt precis då när jag behövde det?! Antagligen hade jag kämpat vidare, och till slut hamnat nånstans, nån annastans. Men det är skönt och behövligt att jag faktiskt hade flyt på den punkten i alla fall. Mitt i all annan skit. Jag bor fortfarande kvar. Vi är två killar och två tjejer. I januari flyttar tjejen ut och en kille in. Vi får se hur det blir. "Jag och killarna".. Jag hoppas att det funkar, att jag inte ska känna mig utanför eller nåt annat sånt

Jag hade en arbetsträning.
Under sommaren hade jag ordnat praktik på ett lugnt och mysigt café. Den blev en bra sommar. Jobbtiderna var väldigt flexibla och varierande. Jag kunde njuta av solen och värmen under lediga dagar. Det var skönt att min arbetsgivare var så generös. Trodde jag. För det visade sig att vi haft ett fast schema men utan att jag förstått. Sista dagen väntade en utskällning. Det var väl nyttigt men inte jättekul. För min del så hade jag missförstått totalt. Men jag blev också själv arg på att min arbetsgivare aldrig sagt till från första början. När hon väl såg att jag började avvika från de bestämda tiderna och istället dök upp på helt andra dagar. Hennes uppgift skulle ju då varit att ta upp det med mig direkt. Inte vänta till sista jävla dagen och då skälla ut mig. Det var skönt att sluta.

Och jag har en arbetsträning nu.
Jag började få hjälp av socialen ekonomiskt direkt när jag inte längre räknades som "student" (=bidrag från csn). Detta var i juni och i samma veva flyttade jag in i mitt lilla rum i kollektivet. Jag arbetstränade under sommaren på cafét. När det avslutades blev jag via socialen "remitterad" till arbetsforum här i Göteborg, ett alternativ till arbetsförmedlingen. Där snackade vi om nya alternativ till arbetsträning och jag fick lära mig att skriva mitt första cv - utan ett enda jobb att lägga till, men dock några praktiker. Nästan direkt la de fram en 'arbetsplats' att vara på. Jag hade ställt in mig på hunddagis som vi snackat mycket om, men detta var allt annat än det. Jag sa ja ändå, ville sätta igång eftersom jag kände mig redo. - Detta har dock nu i efterhand resulterat i en lätt lack of motivation.. Det är lättare att vilja utvecklas när man känner att man får ut nåt av det. Det är lättare att försöka kämpa emot alla djävulska motstånd inombords när jag känner att arbetsträningen är värt det. Att jag vill dit. Att jag trivs och gillar stället. Då finns det liksom energi kvar inombords för att orka bekämpa den sociala fobin. och inte bara stanna kvar på mitt rum, gömma mig under täcket, gråta och ha ångest, älta och känna skam. Skämmas för mina brister, begränsningar och rädslor. Att komma ur en social fobi... Det måste finnas en morot, ett lockbete. Något som väger över. Det måste finnas en känsla av att Det är värt det. Det väger mer. mer än allt det tunga och jobbiga, mer än alla jävla motstånd. Att jag vill utvecklas. Jag vill och jag orkar. Det handlar inte om att man är kräsen eller lat eller bortskämd- "Man kan inte alltid få ett jobb man älskar. Ibland får man ta vad som finns". Jag förstår det resonemanget och jag håller med. Men det funkar inte riktigt för en med social fobi. När det för vissa bara finns apati eller för de människor då kanske t.o.m döden känns som en enklare utväg..
Den dagen då det inte längre finns ett motsånd för människor, i mig, då ska jag gladeligen ta första bästa jobb man ger mig och jag ska vara tacksam och fira det faktum att jag klarar av något så stort!

Hur gick det med familjen då? Med pappa?
Vi pratar och relationen är "som vanligt" skulle jag vilja säga. Poängen är att vi inte bor ihop längre. Jag behöver inte anpassa mitt liv efter honom, eller min mamma. Måste inte anpassa mig efter de spelregler som de satt upp från första dagen de bildade familj. Jag har flyttat hemifrån. Och visserligen är jag låångt ifrån fri ifrån alla mönster och svårigheter som präntats in i mig pga av familjespelet, eller den uppfostran de planterat i mig. Allt det sitter kvar, benhårt på vissa punkter. Men jag jobbar på det. Jag jobbar stenhårt på det. Ifrågasätta, rannsaka, acceptera, tänka nytt, tänka perspektiv, skaffa distans, ha tålamod, ha förståelse, vända och vrida på mönster, reaktioner och åsikter. Vad är jag och vad är ett mönster?


Här och nu, idag, kortfattat
Drömmer om- att gå ner lite i vikt så jag känner mig friare i min kropp (gick upp en hel del under de här turbulenta månaderna, jobbigt) Få en bra hållning igen
Svårigheter- är just nu inne i en svacka = trött hela tiden, tungt huvud, fysiskt och psykiskt orkeslös, allmänt låg och ledsen. Bildligt talat så känner jag mig som stillastående vatten. Detta har pågått en vecka, jag hoppas att det går över snart
Framsteg- flytt hemifrån, universitet avklarat, kollektiv, arbetsträning
Ser fram emot- julen: Åka upp till släkt i Linköping. Jag längtar! Ingrid Michaelsons album i januari, Lalehs kommande album under 2012. Våren! Sommaren!
Skulle behöva- resa bort lite. Eller som jag skrev i dagboken "Jag mår inte bra av att stanna kvar så här länge på en och samma plats. Behöver komma ut, komma bort, om så bara tillfälligt". Jag behöver fylla på med perspektiv och nya intryck. Få lite distans. Vara den jag vet att jag kan vara när jag inte går i samma mönster och hjulspår hela tiden.
Slutsats- Väldigt mycket har hänt. Det ska bli intressant att ses om ett år!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0