*


Jag förstår inte. Varför älskar de mig inte?
Vad gör jag för fel?



Det är ett barns förvirrade känslor som spelar inombords. Jag må vara 21 år, men jag jobbar fortfarande med känslor som skapats i barndomen. Ett barn som inte förstår sammanhangen, ett barn som inte förstår att "ja, mamma och pappa är arga på mig, de skäller på mig just nu, men de älskar mig ändå." Jag fattade inte det när jag var liten så jag gick alltid runt och försökte vara så god och snäll och duktig och hjälpsam och försiktig som det bara gick. Och framförallt försökte jag Visa Hänsyn. Släppa fram alla andra, tillfredsställa deras behov, aldrig vara i vägen, aldrig säga emot eller stå upp mot någon. Jag försökte vara alla till lags för att inte förarga någon - för då skulle de inte älska mig längre. Trodde jag. Jag trodde att så fort pappa eller mamma skällde på mig, eller klagade eller var missnöjda så var jag inte älskad av dem.

Och att känna sig älskad av sina föräldrar, det är ju där man bygger upp sin allra första trygghet som barn. Att man inser att "jag kan begå misstag, jag kan göra fel, jag kan bli arg, jag kan skrika, jag kan vara 'annorlunda', men mina föräldrar kommer ändå att älska mig". Och det är där man börjar lära sig att älska sig själv. Vad finns det inte att älska?! Mamma och pappa säger (visar) ju att det är okej - Föräldrar visar vägen. När de älskar sina barn - och säger och visar det- så lär sig även barnet att älska sig själv. Barn följer sina föräldrar. (Det är samma sak om en förälder är osäker på sig själv och det blir väldigt tydligt, då kommer barnet även snappa upp det. Mamma tycker inte om sig själv, hon är orolig för om hon ser tjock ut i den tröjan. Varför får man inte se tjock ut, mamma? Är det fel att se tjock ut? Är jag tjock mamma? Hjälp, tänk om inte andra tycker om mig nu? osv.)

Men tillbaka till att känna sig älskad av sina föräldrar: Om man som barn inte förstår att det alltid finns och alltid kommer finnas en grundkärlek till en, från föräldrarna - Att man istället som jag, får för sig att man bara är älskad när andra är nöjda med en, eller när andra överhuvudtaget inte märker en, bara man inte är i vägen. Då kommer man (jag) spendera hela resten av livet med att gömma sig för människor. För fatta vilka krav man kommer vara tvungen att ställa på sig själv för att inte råka förarga någon eller för att få alla att godkänna en. Det räcker med att gå ut till brevlådan - "Tänk om en granne går förbi och tittar åt mitt håll och inte gillar det han ser.. Tänk om han tycker att jag går konstigt, eller ser konstig ut, eller tycker att jag borde hälsa, eller undrar varför jag är hemma mitt på dagen och förstår att jag är arbetslös och då ser ner på mig. Tänk om han ser vad blyg jag är och inte gillar det heller". Alla människor är olika, hur ska man veta vad alla förväntar sig av en?
Och DÄR har vi det stora problemet. Älskar man inte sig själv så försöker man omedvetet kompensera upp det med att få alla andra att älska en. tro att alla andra måste älska en.
Nu kan man ju tycka att det här brevlåde-exemplet är ganska extremt. Men jag har dagar då jag faktiskt fungerar just så. Då jag inte klarar av att gå ut till brevlådan ens. Och det p.g.a mina egna krav på mig själv. Att om jag väl går ut, så måste jag vara perfekt! Jag får inte sticka ut och jag måste bete mig- / se ut- / tycka- / och vara precis så som alla andra vill. Men man kan inte tillfredställa hela världen. Det går inte. Det blir kortslutning i hjärnan till slut!

För mig existerar inte den sociala fobin som ord i huvudet, alltså inte så som här ovan - att jag tänker fram det. Utan jag får istället känslor, panikkänslor av att jag inte klarar av/orkar vara i den aktuella situationen. Och när de känslorna väl börjar snurra inombords så gör jag allt för att värja mig. Jag klarar inte av dem. Men om jag då skulle sätta mig ner och börja rannsaka känslan, då skulle jag finna att den mynnar ur just de orden och rädslorna som jag skrev ovan. "Tänk om han inte gillar vad han ser" typ.


Jag vet inte riktigt hur jag råkade halka in på social fobi när det var tänkt att bli ett inlägg om barndomen och flyktiga känslor som dröjer sig kvar till vuxen ålder. Men jag lät fingrarna vandra och det här är vad som kom ut :P Kanske att jag skriver mer om det andra en annan dag...? vi får se

Kommentarer
Postat av: hannah

Jag tycker inte att det där var ett dugg extremt.

Imorse när jag åkte buss var jag på väg att plinga en busshållplats tidigare bara för att inte behöva hoppa av vid en grunskola, för TÄNK om någon på bussen skulle tro att jag gick på den skolan!?

Sånt händer hela tiden, men sålänge man håller tankarna i styr så går det att leva ganska normalt. Dock har jag någon förvriden syn om att eftersom jag alltid gör saker fel så måste jag klä mig och bete mig på ett sätt som gör att folk inte förväntar sig att jag gör rätt. Även fast jag inte alls gör fel, det finns bara i mitt huvud.

2010-03-01 @ 12:14:51
URL: http://zebratankar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0