~

Jag är inne i en svacka. där jag känner att livet står still, att jag inte är på väg nånstans, att jag inte har några mål, att jag inte har något som glädjer mig i vardagen eller livet överhuvudtaget. Att jag inte är nöjd med var jag är i livet helt enkelt. Jag känner en sån längtan i bröstet. Jag vill ut ut ut. Jag vill resa bort, se nåt annat, uppleva ett annat land och plats. Det behöver inte ens vara långvarigt, bara en vecka eller två, se nåt nytt. Jag vet inte om det handlar så mycket om att fly, än att jag egentligen bara behöver en paus. Jag behöver komma bort från göteborg, Jag behöver en förändring. Jag gillar inte den praktiken jag är på. Det var hunddagis vi pratade om. Jag hamnade på nåt konferensställe där jag står ensam i ett kök och bakar vetebröd eller kokostoppar eller banankaka. Har jag tur så är vi i alla fall två stycken. Jag sa ja till det här utan att veta vad det skulle innebära men för att vara öppen för de förslag som kom till mig. Jag ville bevisa för mig själv att jag faktiskt skulle klara av att hoppa på ett tåg som någon annan pekat ut och tipsat om. Men nu har jag provat det här stället, och det ger mig inget längre. det är inte kul. det är inte upplyftande, inte inspirerande, inte socialt, inte utvecklande, inte vad jag vill. Jag vill mer. jag vill alltid mer. Jag är en fågel som så gärna gärna vill flyga, men är vingklippt. Jag kan inte. Så är det just nu. Senare i livet kommer jag inte vara den vingklippta fågeln längre. Jag ska komma längre än så. Jag ska övervinna mina begränsningar, jag ska dansa, jag ska sjunga, jag ska skratta, jag ska prata, jag ska resa, jag ska leva!
Men jag börjar bli otålig. jag vet inte hur många år jag har gått med den här känslan, att enda anledningen till att jag hänger mig kvar i livet är för vad som väntar sen. Sen när jag har bearbetat mina problem, kommit över mina rädslor, lämnat mina begränsningar