~

är skriven av frilansjournalisten Tahir Shah och omfattar den period i hans liv då han bestämde sig att med fru och barn flytta från grådaskiga London till färgstarka soliga Casablanca i Marocko.
Tahir själv har angloafghanska rötter och brukade i barndomen bila runt med familjen i Marocko. Fadern var från Afghanistan, men då det var oroligheter i landet så blev semestrarna i Marocko ett annat sätt att visa sina barn hur han själv levt som barn, uppe bland bergen. Även Tahirs farfar hade bott de sista åren av sitt liv i Marocko och detta faktum dyker med jämna mellanrum upp i boken.
Att flytta från en trång lägenhet i London till det stora huset med mycket mark i Marocko blir en minst sagt turbulent omställning. Saker och ting går inte direkt som Tahir tänkt sig. Huset de köpt är i stort behov av renovering och under detta förlopppet dyker alla möjliga sorters problem upp. Tahir och hans familj konfronteras med allt ifrån omöjliga byggarbetare som aldrig tycks kunna avsluta nåt de påbörjat, översvämningar, insektsinvasioner, opålitliga försäljare, Marockanska maffian, anställda som rymmer med pengar, och för att inte tala om alla dessa otaliga djinner! Som tycks göra allt för att sätta käppar i hjulet. Djinner som enligt marockanerna är elaka andar och alltid har ett horn i sidan på människorna.
Tahir tvingas möta den kulturkrock det innebär att vara uppväxt i ett land där vetenskap och rationellt tänkade dominerar och plötsligt komma till ett land där istället religion och vidskeplighet styr vardagen.

Det jag gillar med Kalifens hus är att den faktiskt är sann och dessutom skriven i nutid (2006). Tahir Shah är bra på utförliga beskrivningar och att läsa boken blir som en levande guidetur i Marocko, med alla dessa städer och platser som omnämns. Det blir även en slags guidebok i marockanernas kultur och mentalitet.
Uppskattat var också de olika tänkvärda meningarna och ordspråk som alltid inledde ett nytt kapitel.

Det negativa med boken är att Tahir Shah hoppar väldigt mycket från händelse till händelse. För det mesta är det ett bra flöde, men ibland känns det som att berättelserna blir avbrutna mitt i. Det blir oavslutat och hackigt. Helheten i boken förlorar sitt flöde och känns istället full av hål.
Att Tahirs familj med fru och barn så sällan omnämns gör även att boken faller ganska platt. Det blir inte alltid så bra dimension när det främst är byggnadsprocessen som följs. Mer om familjen hade gett boken en fullständigare helhet och gjort den än mer fullständig!

Men ja, trots dessa sista negativa rader så gillade jag boken och det målande berättandet om Marocko och dess folk. Och kulturkrocken som väntar en västerlänning som flyttar till ett nordafrikanskt land.

Boken får betyg 3/5 [Bra]