Just let me -


What I need is time
So I can figure this out!
on my own



Jag är arbetslös. Jag pluggar inget. Jag har social fobi. Och dessa tre är Ingen.Bra.Kombination! Isolering blir slutsumman. Men grejen är att mina föräldrar kan inte förstå. De kan inte ens acceptera att jag faktiskt har social fobi. Att det faktiskt är jobbigt att gå ner till bibblan själv, att det faktiskt är jobbigt att gå på stan, ibland även med sällskap, att det faktiskt är jobbigt att ens tänka på jobb eller plugg i nuläget, att det faktiskt till och med är jobbigt att gå ut till den där jäkla brevlådan själv bara för att hämta posten om dagarna! En sån jävla liten pissgrej. Och de kan inte fatta att det faktiskt är jobbigt. Kan någon det?

Okej, det handlar kanske inte om att förstå i så fall. Det handlar istället om acceptans. Att de åtminstone, om de nu inte kan förstå, kan acceptera att jag har det så här just nu. Kunde de bara göra det så skulle mitt liv bli snäppet lättare att stå ut med. Då skulle jag få både tid och utrymme och stöd till att "figure this out". Till att gå hemma tillräckligt länge tills jag får nog och känner att Nu är jag redo. Nu vill jag försöka

Människor fungerar på olika sätt. Min syster till exempel, när hon inte klarar nåt så vill hon att andra pushar henne. Att andra finns där och hejar på. Lägger sig i? Med mig är det tvärtom. Med mig är det Lämna mig ifred. Låt mig vara. Jag vill väldigt gärna ha stöd. Väldigt gärna att folk finns där för mig när jag behöver. Väldigt gärna få en klapp på ryggen. Väldigt gärna bli uppmärksammad att jag faktiskt försöker! Det jag INTE vill är att andra ska komma in med sina åsikter och teorier om vad jag borde och inte borde göra. Ursäkta, men det vet jag faktiskt bäst själv! Den som känner mig bäst är ju ändå jag.

Alla människor fungerar på olika sätt och det är där det ibland blir lite fel. Min pappa ger mig rådet att "Sätt upp ett mål, Solace. Bestäm dig för en sak och sen arbetar du dig fram till det. Det viktigaste är att du faktiskt har ett mål!". Och ja, jag kan hålla med om att det är en bra lösning. För honom. I hans liv. För det är så han fungerar. Han kan "set his mind to something" och sen bara göra det. Utelämna allt annat. Röra sig mot målet. Jag kan inte det. Jag funkar inte så (och det i sig handlar ju om självförtroende, men det är en annan diskussion).

Och jag försöker febrilt få mina föräldrar att förstå även detta. Att alla lösningar, alla idéer de har. De funkar inte för mig. Det kanske är så de två fungerar och visst, vad bra för dem. Men det de istället måste första att jag är en annan individ. Jag funkar på ett annat sätt. Människor är inte alltid lika. Människor är aldrig lika! Och där har vi en väldigt viktig punkt. Att se det hela ur den andres perspektiv. Jag vet inte, men ibland skulle jag kunna säga att det är fan en gåva i sig att kunna det. Tydligen. Eftersom ingen i min närhet (och då snackar jag inte bara familjen) för tillfället tycks fatta vad jag menar när jag pratar om vikten i det. Att titta efter den andra människans natur och personlighet, och inte hela tiden se ur sin egen vinkel. Inte basera allt den andra säger utifrån sina egna erfarenheter och åsikter. Herregud då kommer man ju aldrig förstå en annan människa och dess känslor, rädslor, problem m.m.m. Allt sånt är individuellt.

För att förstå en annan människa räcker det faktiskt bara med att lyssna på henne/honom. Det räcker. Det är allt! Och att inte lägga in nån egen teori eller åsikt i det hela. Bara lyssna rakt av när den andra säger "Så här är det för mig: ..." Haha, det är så jäkla enkelt! Bara acceptera. Inget "jaha, du borde göra si eller så.." eller "nej, men så kan du ju inte känna.." Ingen sån skit. Bara lyssna. och acceptera.

Hade mina föräldrar kunnat det så hade hela den här skiten kanske gått lite snabbare, lite smidigare. Som det är nu har jag fullt upp med att försöka mota bort deras tafsande händer (läs åsikter) från mitt liv. Jag får ingen chans att tänka klart. Får ingen ro att känna efter vad jag vill, hur jag ska göra. Jag är fullt upptagen med att hålla stånd mot mamma och pappa!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0