confused

Vad är det egentligen med mig och sorgliga slut på filmer? Vad jag vet så har jag inte alls haft så svårt för det tidigare, eller i alla fall inte så att det har blivit outhärdligt - som det har blivit nu helt plötsligt!

Allt började i lördags när jag kollade på Becoming Jane.. Halva filmen satt jag på nålar och bara väntade på att nåt oväntat och sorgligt skulle inträffa. Och när det till slut även gjorde det så hade jag skitsvårt att släppa det.. Och samtidigt kunde jag bara inte fatta varför jag tog det så hårt. Herregud, det är en film! Jag brukar tycka om min förmåga att leva mig in i filmer, men när känslorna inte har släppt ens efter några dagar.. då är det något som är fel! Eller okej, inte fel - Men jag fattar bara inte. Varför har jag ingen distans? Varför tar jag det så hårt? (Nämnas bör väl också att slutet hade handlat om kärlek. Två människor som älskade varandra, men ändå inte fick vara tillsammans). Efter att ha funderat på det hela dan idag så kom jag fram till den enkla anledningen att

Jag blir själv olycklig, å deras vägnar.

Jag vet att det bara är en film, att det egentligen inte är på riktigt. Men ändå.. sånna här livsöden finns på riktigt! Och det är bokstavligt talat hjärtekrossande!
När jag funderade lite mer så kom jag på att det är ju inte bara vid sorgliga slut som det blir jobbigt i mig. Även när karaktärer i filmer typ gör bort sig, så blir jag generad och sitter och vrider på mig i soffan, försöker värja mig för att det är så pinsamt för karaktären (haha). Och likaså när jag i andra sammanhang ser folk framträda på scen eller tala inför en grupp.. då brukar jag plötsligt känna mig nervös å deras vägnar, för att det antagligen är vad de själva känner. Det är fan jobbigt att ha det så här. Visst, det är bra med empati och kunna sätta sig in i en annan människas känslor. Men när jag själv blir påverkad så till den grad att jag inte orkar med det.... Det blir fan empati till överdrift. Jag vill inte vara sån, jag vill kunna förstå människor och allt sånt, men jag vill inte insupas i deras energier så att jag mår dåligt själv. DISTANS! Går det att ha empati för människor men samtidigt inta en distans? Att man inte själv tar på sig deras känslor...? äh, jag vet inte.

Jag fick i alla fall en idé att jag skulle prova att tvinga mig igenom nån jobbig film.. och sen se hur jag kände mig efteråt. Vad som egentligen skulle hända. Herregud, så farligt kan det ju inte vara, det är ju en jäkla film vi snackar om!
Jaja, så det var min idé och jag tänkte att jag kanske skulle prova med filmen Atonement. Jag har velat se den sen den kom upp på bio, men det blev aldrig av +att jag visste att den var sorglig. I alla fall så började jag kolla trailern på youtube och redan där började det krypa lite inombords. Och jag kollade upp filmen på wikipedia för att "förbereda mig" (:P) ... Men nej, där tog det stopp. Allt jag kände vara bara nej nej nej, en väldigt fysisk känsla på nåt sätt, som panik. Sen började jag i alla fall gråta och orkade inte mer. - Och då hade jag ändå bara läst om filmen..
Jäklar. Att det ska vara så jobbigt. Och jag fattar inte vad det handlar om... Varför ska det vara så jäkla svårt?! Jag förstår att det inte är själva filmerna det handlar om. Utan ämnena de berör - Kärlek, förlust och sorg. Men min reaktion.. varför? och hur? och när?

hrm..

känns lite patetiskt att göra ett helt inlägg om det här.. men det är något som gnager så jäkla mycket inom mig just nu så jag var bara tvungen.. :P

Kommentarer
Postat av: Sofia i London

haha jag är typ likadan. men som du skriver är det bra att vi kan leva oss in i hur andra känner och tänker!

2010-02-19 @ 02:02:03
URL: http://sophedeluxe.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0