~

länk

 

oliviaway undrade i en kommentar vem jag var. vilket gav mig en idé att göra det här inlägget:

Jag har en pärm hemma på mitt rum, som jag håller gömd och som bara är till för mig och ingen annan. I den har jag skrivit ner massa saker om mig själv, positiva saker, vem jag är och tycker om och vad jag vill i livet, saker jag vill uppnå eller bara vill ska finnas i mitt liv. Den har jag att plocka fram de gånger jag känner mig nere och ibland inte orkar med livet. Då tar jag fram den och påminner mig själv om vem jag faktiskt är. Och att jag en vacker dag faktiskt kommer våga vara den människan också, fullt ut. Jag är väldigt bra på att begränsa mig själv och fastna i rädslor. Just nu tampas jag ju en hel del med min sociala fobi, vilket kan vara jävligt jobbigt vissa gånger och bara få mig att vilja ge upp. Då är den här pärmen skitbra. För jag behöver ibland verkligen påminna mig själv om att jag är ju så mycket mer än bara min sociala fobi! Fokuset hamnar alltför lätt på den eftersom det är det jag går i, hela dagarna.. Så här kommer en av de lappar jag har insatt i den pärmen.

*skrev in det i ett inlägg för sig*

 

härifrån

Jag har fått en jäkla crush på skådespelaren James McAvoy sen jag såg Becoming Jane förra veckan. Sen dess har jag kollat igenom hans filmer Penelope, Starter for ten och Wanted. Och jag är inte klar än, hahaha.
Det roliga är att efter att jag har kollat igenom otaliga intervjuer med honom på youtube så har jag blivit helt kär i den skotska dialekten! (han har inte haft den i filmerna) Jag skulle kunna sitta och lyssna på sån dialekt hur länge som helst. Den låter så.. knasig och härlig på nåt sätt :) Tror faktiskt jag ska kolla upp om det finns några engelska audioböcker att ladda ner, med nån skotsk uppläsare. Skit samma vad det är för bok, bara jag får höra dialekten!! Hahaha. Här är ett smakprov:

" I could cry just now, talking about it. But I'm not going to,

because I'm saving that for a talkshow"

 

Vad är det egentligen med mig och sorgliga slut på filmer? Vad jag vet så har jag inte alls haft så svårt för det tidigare, eller i alla fall inte så att det har blivit outhärdligt - som det har blivit nu helt plötsligt!

Allt började i lördags när jag kollade på Becoming Jane.. Halva filmen satt jag på nålar och bara väntade på att nåt oväntat och sorgligt skulle inträffa. Och när det till slut även gjorde det så hade jag skitsvårt att släppa det.. Och samtidigt kunde jag bara inte fatta varför jag tog det så hårt. Herregud, det är en film! Jag brukar tycka om min förmåga att leva mig in i filmer, men när känslorna inte har släppt ens efter några dagar.. då är det något som är fel! Eller okej, inte fel - Men jag fattar bara inte. Varför har jag ingen distans? Varför tar jag det så hårt? (Nämnas bör väl också att slutet hade handlat om kärlek. Två människor som älskade varandra, men ändå inte fick vara tillsammans). Efter att ha funderat på det hela dan idag så kom jag fram till den enkla anledningen att

Jag är arbetslös. Jag pluggar inget. Jag har social fobi. Och dessa tre är Ingen.Bra.Kombination! Isolering blir slutsumman. Men grejen är att mina föräldrar kan inte förstå. De kan inte ens acceptera att jag faktiskt har social fobi. Att det faktiskt är jobbigt att gå ner till bibblan själv, att det faktiskt är jobbigt att gå på stan, ibland även med sällskap, att det faktiskt är jobbigt att ens tänka på jobb eller plugg i nuläget, att det faktiskt till och med är jobbigt att gå ut till den där jäkla brevlådan själv bara för att hämta posten om dagarna! En sån jävla liten pissgrej. Och de kan inte fatta att det faktiskt är jobbigt. Kan någon det?

Okej, det handlar kanske inte om att förstå i så fall. Det handlar istället om acceptans. Att de åtminstone, om de nu inte kan förstå, kan acceptera att jag har det så här just nu. Kunde de bara göra det så skulle mitt liv bli snäppet lättare att stå ut med. Då skulle jag få både tid och utrymme och stöd till att "figure this out". Till att gå hemma tillräckligt länge tills jag får nog och känner att Nu är jag redo. Nu vill jag försöka

Människor fungerar på olika sätt. Min syster till exempel, när hon inte klarar nåt så vill hon att andra pushar henne. Att andra finns där och hejar på. Lägger sig i? Med mig är det tvärtom. Med mig är det Lämna mig ifred. Låt mig vara. Jag vill väldigt gärna ha stöd. Väldigt gärna att folk finns där för mig när jag behöver. Väldigt gärna få en klapp på ryggen. Väldigt gärna bli uppmärksammad att jag faktiskt försöker! Det jag INTE vill är att andra ska komma in med sina åsikter och teorier om vad jag borde och inte borde göra. Ursäkta, men det vet jag faktiskt bäst själv! Den som känner mig bäst är ju ändå jag.

Alla människor fungerar på olika sätt och det är där det ibland blir lite fel. Min pappa ger mig rådet att "Sätt upp ett mål, Solace. Bestäm dig för en sak och sen arbetar du dig fram till det. Det viktigaste är att du faktiskt har ett mål!". Och ja, jag kan hålla med om att det är en bra lösning. För honom. I hans liv. För det är så han fungerar. Han kan "set his mind to something" och sen bara göra det. Utelämna allt annat. Röra sig mot målet. Jag kan inte det. Jag funkar inte så (och det i sig handlar ju om självförtroende, men det är en annan diskussion).

Och jag försöker febrilt få mina föräldrar att förstå även detta. Att alla lösningar, alla idéer de har. De funkar inte för mig. Det kanske är så de två fungerar och visst, vad bra för dem. Men det de istället måste första att jag är en annan individ. Jag funkar på ett annat sätt. Människor är inte alltid lika. Människor är aldrig lika! Och där har vi en väldigt viktig punkt. Att se det hela ur den andres perspektiv. Jag vet inte, men ibland skulle jag kunna säga att det är fan en gåva i sig att kunna det. Tydligen. Eftersom ingen i min närhet (och då snackar jag inte bara familjen) för tillfället tycks fatta vad jag menar när jag pratar om vikten i det. Att titta efter den andra människans natur och personlighet, och inte hela tiden se ur sin egen vinkel. Inte basera allt den andra säger utifrån sina egna erfarenheter och åsikter. Herregud då kommer man ju aldrig förstå en annan människa och dess känslor, rädslor, problem m.m.m. Allt sånt är individuellt.

För att förstå en annan människa räcker det faktiskt bara med att lyssna på henne/honom. Det räcker. Det är allt! Och att inte lägga in nån egen teori eller åsikt i det hela. Bara lyssna rakt av när den andra säger "Så här är det för mig: ..." Haha, det är så jäkla enkelt! Bara acceptera. Inget "jaha, du borde göra si eller så.." eller "nej, men så kan du ju inte känna.." Ingen sån skit. Bara lyssna. och acceptera.

Hade mina föräldrar kunnat det så hade hela den här skiten kanske gått lite snabbare, lite smidigare. Som det är nu har jag fullt upp med att försöka mota bort deras tafsande händer (läs åsikter) från mitt liv. Jag får ingen chans att tänka klart. Får ingen ro att känna efter vad jag vill, hur jag ska göra. Jag är fullt upptagen med att hålla stånd mot mamma och pappa!

Jag läste en bok för några dagar sen och ordet Solace dök upp. Jag visste egentligen inte vad det betydde, men gillade hur ordet lät när det kom ur min mun.
Jag har under ett ganska långt tag funderat på att skaffa en blogg och tänkte att Solace skulle vara ett fint namn på den. Tyvärr var ordet upptaget på blogg.se, men via översättningssidan tyda.se (där jag även fann vad solace betyder) fann jag Solacement istället och ja, det ordet fick det bli.